Baserat på rörligheten hos deras stöd klassificeras vändskivor i fasta, glidande och lyftande typer. I en fast vändskiva är vänster och höger stöd fastskruvade i bottenplattan, som i sin tur är fastsatt i dragbilens chassiram. Den fasta typen är den mest använda. Glidande vändskive finns i olika stilar men har en liknande struktur som den fasta typen; den viktigaste skillnaden ligger i kopplingen mellan bottenplattan och chassiramen, som använder en fler-håls- eller tandad design. Detta gör att bottenplattan kan flyttas i längdriktningen för att rymma olika släpvagnar för smidig koppling. Vissa skjutbara modeller har ett automatiskt pneumatiskt kontrollsystem som använder lufttryck för att skjuta enheten fram och tillbaka längs ett spår. Lyftande vändskivor används främst på traktorer vid hamnterminaler; de kan röra sig vertikalt inom ett specifikt område för att rymma påhängsvagnar med varierande höjd-.
De kategoriseras också efter sina frihetsgrader i enkla-grad-av-frihet och dubbel-grad-av-frihet. En enkel-grad-av-frihetsvändning-även känd som en enkel-axeltyp-tillåter endast en longitudinell lutning (lutning) på cirka 8 grader. Denna typ erbjuder hög körstabilitet och är lämplig för höghastighets-lätt lastade semitrailers- med höga tyngdpunkter som körs på bra vägytor. Dess nackdel är att oförmågan att svänga i sidled utsätter fordonsramen för betydande vridpåkänningar. En dubbel-grads-frihetsgrad-fjärde hjul-eller dubbel-axlig typ-möjliggör både lateral och longitudinell oscillation, vilket hjälper till att skydda ramarna på tunga-transporttraktorer som körs på olika vägar. Men eftersom vändskive med dubbla-axlar sitter betydligt högre än modeller med enkel-axel, erbjuder de sämre sidostabilitet under kurvtagning med hög-hastighet; följaktligen används de sällan i vanliga landsvägstransporter.
